När allt plöstligt stannar upp

Fastän världen runt i kring fortsätter att snurra, alltför väl vet vi ivf:are hur det kan te sig, men aldrig kan jag förlika mig med känslan av att någon inte längre finns i mitt liv.

Imorse ringde min pappa (redan kvart över sju) så jag visste att något hade hänt, först trodde jag att det var min farmor som är 87 år, men det visade sig vara mycket värre.
Min ingifta faster och mina tre kusiners mamma dog inatt av en hjärtinfarkt på väg till Umeå för att få göra en ballongsprängning. Tydligen hade hon trängningar på hjärtat (något som kvinnor ofta kan gå med länge utan att det upptäcks) och när de undersökt henne flera timmar och hittat förträngningar ville de få upp henne till Umeå då sprängningar inte görs i Sundsvall på helgerna. Det visade sig vara försent då hjärtinfarkten kom redan i ambulansen och de kunde inte rädda henne.

Kvar står nu en man utan sin älskade fru, tre barn utan sin mamma och en mor utan sin enda dotter samt (snart) 2 barnbarn utan sin mormor, den ena ligger i magen och skulle fått möta sin mormor om ca 8 veckor.

Och alla är i fullständig chock över att livet är så förbannat orättvist och orealistiskt. Det var verkligen inte hennes tur än, inte på långa vägar.

All min energi har gått åt till att tänka på mina älskade släktingar och kan inte låta bli att fundera över hur vi kan drabbas på olika sätt på olika håll.

Vi har ingen aning, det enda vi kan göra är att rå om de vi har närmast och verkligen leva varje dag fullt ut.

Jag har klappat extra mycket på magen idag och berättat hur mycket jag älskar henne redan.
Varje sekund tillsammans känns viktig.

Kram på er