måndag 24 februari 2014

att skriva eller inte skriva

Har många tankar kring att ens fortsätta dokumentera vår resa här, vill kunna skriva av mig, samtidigt trampar jag någon på tårna hela tiden. Vi har har liksom lyckats och ska väl egentligen inte stoltsera med vår lycka här bland alla som kämpar. Trots att det tog 3 försök för oss innan vi fick lillhjärtat så behövde vi "bara" betala ett försök denna gång nu med lillebror i magen. Vi lyckades liksom på en gång, helt ofattbart tycker vi. Jävligt orättvist tycker säkert andra.

Jag kan inte göra mig till och låtsas annat än att vi är så otroligt lyckliga och glada över att vi äntligen ska få ett syskon till henne, min dröm om flera barn att älska ska faktiskt slå in.
Men det betyder inte att jag inte har tankarna hos alla som ännu kämpar, jag har flera nära, andra länger bort som jag återkommer till i mina tankar och böner.

Däremot ger det mig just nu inte någon lycka att uppdatera, jag känner mig mest dum och elak som ska stoltsera med min lycka i min ensamhet, för vem vill läsa om lyckan som kom så snart?

Kram på er

4 kommentarer:

  1. Men åh, inte ska du känna så! Hela ivf-svängen är ju lite av ett lotteri, ibland har man tur och ibland inte, och den här gången var det ni som fick ta del av lyckan. Jag är i alla fall himla glad för er skull och tycker att du ska kunna njuta fullt ut av graviditeten utan att få dåligt samvete! Det är ju helt fantastiskt bra att ni lyckades så snabbt den här gången och slapp jobbiga motgångar. Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Råkade klicka in mig här och ville bara kommentera för att jag känner igen det du skriver. Vi fick storasyster på två försök och lillebror för första FET:et och jag har flera gånger känt dåligt samvete för att vi haft det så lätt när andra får kämpa så mycket. Fast ibland kommer det över mig att vi har ju faktiskt ändå varit tvugna att göra ivf och det är ju faktiskt ingen lätt väg om man jämför med alla dem som lyckas på första egna försöket eller efter sex månader, ett år... Så tänk inte så. Jag hoppas att andra kan vara glada för er skull, själv tyckte i alla fall jag att jag hade lättare att glädjas för andra ivf:are än för vänner och kollegor som stolt basunerade ut att det gick så himla mycket snabbare än väntat att bli gravida.

    SvaraRadera
  3. Nä så ska du inte känna. Jag förstår dina tankar för så kände jag när vi lyckades på första IVF:et. Funderade på att ta bort bloggen men behöll den och de flesta har stannat kvar. Det är en tröst att få läsa om de som lyckats och även fast ni blev gravida på första försöket så har ni ju kämpat! Vill gärna att du fortsätter skriva.
    Kramar <3!

    SvaraRadera
  4. Hej. brukar kolla in hos dig. Tycker det låter dumt att du känner "dåligt samvete" för att det gått så bra för dig. Jag själv blev gravid på första försöket (på det vanliga sättet) och har därmed inte behövt kämpa ett piss. Jag tycker ändå att jag har rätt att skriva en blogg om min graviditet och mitt liv med min dotter och tycker det är jätteintressant att följa er kamp! Dvs: FORTSÄTT blogga!

    SvaraRadera