funderingar

Vill först bara önska er en mysig alla hjärtans dag, vi firar den inget speciellt annat än att mysa på hemma.

Jag hade en jätteskön helg i Åre med min tjejkompis, vi åkte järnet i två dagar och benen höll nästan på att storkna i slutet men det var det värt!!! Kallt och klart väder gjorde att vi fick klä på oss rejält men det gick mycket bättre än jag trodde! Hann även med ett besök på chokladfrabriken där och fick köpa mig små "chokladpluttar" som jag älskar! sen otroligt seg hemresa, landade inte hemma förrän 23.15 och dök ner i säng. Kunde dock inte somna när jag väl skulle utan låg och funderade på varför jag störde mig på allt som jag förväntat mig att älsklingen skulle göra hemma i huset när jag var borta och som inte var gjort.

Vårt förhållande har såklart tagit stryk av allt "försöka-bli-med-barn-kämpande" men vi har ändå fixat det bra och fokuserat på varandra mer än det.
Därför kändes det så skönt när vi skulle få börja med IVF, vi hade inte så höga förhoppningar utan tog det lite som det kom när erbjudandet lades fram till oss.

Nu känns det lite annorlunda, jag är mer lättirriterad och less på att allt har blivit försenat, är skitless på att tjata på älsklingen om allt från takskottning till bröllopsplanering då han har världens "jag ska bara" beteende och jag är planerande och strukturerad.
I vanliga fall hade jag svalt det och nästan tyckt det var gulligt.
Nu blir jag bara ledsen och nedstämd av att inte kunna säga vad jag tycker utan att göra honom irriterad. Han vet ju vad jag tycker men tydligen är det inte skäl nog att anstränga sig.
Nu är jag säkert ganska orättvis och hård, eftersom han arbetar väldigt hårt och har haft enormt mycket på jobbet senaste tiden. Samtidigt tar han på sig mer än han behöver där och det blir på bekostnad av oss och huset. Det stör mig rejält.

Detta kommer säkert att bli mycket bättre men nu i mitt ostabila läge blir små saker så stora och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur dem.
Har så många tankar och oroliga funderingar hit och dit.
Är rejält nervös för att börja ta sprutorna och vill bara ha det överstökat.
Hur gör ni när ni ska ta er ut ett deppigt moln?

Jag brukar inte känna såhär, har alltid lätt för att se det positiva i saker och ting men nu känns det bara tungt.

Har inte fått svar från kliniken idag de skulle ringa men de har väl haft fullt upp antar jag.

Det är såklart jobbigt att inte känna den där lyckliga känslan inte ens när man planerar bröllop, något jag längtar till enormt. Ska försöka att ändå fokusera på det som gör mig glad och hoppfull!

tack ändå för peppande kommentarer=)

kram på er!